Först en liten utvärdering av vämebaljan:

  Vattenkar nr 1 i morse  

Vattenkar nr 2 i morse

Värmebaljan, isfritt vatten:) Det som ser ut som olja är mangan eller järn. Vårt vatten innehåller en hel del sådant, men är godkänt som dricksvatten. Själv filtrerar jag vattnet innan jag dricker det för smakens skull. Hästarna och Mats dricker det som det är;)

Kabeln är skyddad av en bit tjock slang och dragen under eltråden, ska nog mycket till att de gnager på den.

Vet inte hur kallt det var i natt, men några minusgrader i alla fall. Får se hur långt ned temperaturen kan krypa utan att vattnet fryser.

Japp, så var det fixat. Efter lunchhöet tog vi in hästarna. Marko fick prova bett i munnen för första gången, vilket inte var jättepoppis. Belöningsmorötterna, hur hade matte tänkt jag skulle kunna tugga på dem med skrot i munnen? Efter en stund så stod han lugnt och småtuggade på bettet som dock var något för långt. Han befriades sedan från huvudlag och bett vilket han var mer än nöjd med.

Vilda selades på och så tog vi en promenad. Tömkörde henne för första gången en riktig promenad ute på vägarn utan att ha M till hands ( han hade ju hand om Marko och gick efter oss), lite läskigt då hästen är den som ser potentiella faror först. Som tur var kom en kompis, J till M precis när vi skulle gå så han fick hålla sig i närheten av Vilda för att kunna ingripa vid eventuellt trubbel.

Hon skötte sig jättefint dock. Pigg var hon med. När vi nästan var framme vid grannens hagar kom en fyrhjuling, hund, barnvagn och hela skocken med skogstrollen som skulle stallas in. Vissa i grimskaft och några lösa och så Buster och Sessan i sin hage. Jisses vilken samling och vad spännande. Det blev lite mycket för Vilda som hade svårt att stå still och vänta. J fick gripa in och hålla henne en stund, men sedan stod hon fint när jag lät henne äta lite för att lugna nerverna. Hade ju inte varit kul att åka efter en glad galopperande häst i tömmarna. Flockinstinkter är inte att förakta.

Marko blev också lite till sig i trasorna, men lydde fint.

Sedan fick Marko och M gå först. Tänkte det var bra med lite stoppklotsar ifall ifall.

Efter en bit kom en bil körande bakifrån. Vägen var smal med ett djupt dike så M började springa med Marko för att kunna släppa förbi bilen vid en mötesplats. Nja, tänkte jag inte så smart att springa från bilen, men bad Vilda trava och sprang efter med tömmarna. Hästarna lyssnade fint på ptroo och stannade båda och släppte förbi bilen utan att hetsa upp sig det minsta. Duktiga kusar!

Bilföraren däremot passade på att gasa när vi sprang, så J gick mitt i vägen för att förhindra en snäv omkörning. Vissa har mycket lite innanför pannbenet.

På väg hem hoppade Marko högt när han passerade en navkapsel vid vägkanten, jätteläskigt, men M visade honom den och han vågade då nosa lite ovanför den.

Vilda gick fram och undersökte den minutiöst.

Nästa läskiga sak var en isbelagd vattenpöl, huvaligen;)

Väl hemma igen passade vi på att gå runt med Marko och undersöka ridbanan med dess koner, bildäck och plaströr. Hindret (som ligger på marken) var väldigt skräckinjagande, han nosade och frustade, trampade och backade. M gick åt sidan med honom, så tömkörde jag Vilda över, sedan vågade Marko gå över fast han var bra snabb över med bakbenen, plaströr bits faktiskt ibland, visste ni inte det?

Efter fyra rundor från olika håll över hindret, var Marko helt lugn och gick sedan över stolparna vi har liggande på backen och runt konerna utan att bli skrämd. Duktig liten kuse!

Vilda var jättemjuk och fin att tömköra efter promenaden.

Väl hemma släppte vi in hästarna på andra sidan hagen vid värmebaljan och gick för att fika. Efter lite småprat och kaffe med dopp(en ganska lång stund) gick M ut och skulle greja med lampor i utedriften. Då slog det mig! Stängde vi stängslet där vi hade gått ut före promenaden. Ropade till M, som trodde jag hade stängt, men nej. FAAAN! På med kläder, stövlar och en ficklampa i näven(hade nog klarat ett brandmannatest) ut i hagen som mycket riktigt var öppen och inga hästar syntes till. FAN, FAN, FAN!

In i stallet efter grimmor, snabbt in i foderkammaren efter två hinkar med havre. Så började letandet. Jag och J gick mot Sessan och Busters hage, dit kanske de hade gått igen? M´s äldste St son tog fyrhjulingen åt andra hållet. M gick efter. Det började skymma så smått. Det är inte lätt att hitta två hästar när det blir helt mörkt, tiden var knapp.

I huvudet gick jag igenom olika otäcka scenarier. Kanske på väg till gamla stallet, måste då korsa en 90-väg? Kanske står de i skogen någonstans och vi kan inte hitta dem i mörkret? En sömnlös natt med poliskontakt och irrande med ficklampa samt havrespann för att sedan läsa om två ihjälkörda hästar och förolyckade människor i morgontidningen?

Ringde även grannarna för att få hjälp och tips. Så ringde mobilen. Det var M. St hade hittat dem. Fråga mig inte varför han körde av vägen och upp i en dunge med fyrhjulingen, men där innanför den stod de. Omgivna av mängder med gott gräs. De hade hittat en hel hage som husse och matte måste ha missat att fixa åt dem. De minst uppjagade var alltså hästarna, men M och St hade haft lite sjå att få på dem grimmorna. Självklart lämnar man inte ett så fantastiskt ställe utan protest. När jag väl tagit mig dit var grimmorna på och alla såg glada och nöjda ut. Lite havre som belöning för hysset;) fick de med.

Det var en adrenalinkick som heter duga. Jag är helt hundra på att det var Vildas idé att gå ut på en egen liten promenad. Klantigt av oss och det värsta var att jag tänkte be M stänga när han gick ut med Marko, men så tänkte jag äsch, vi går ju ändå in den vägen igen. Så kan det gå, men det gick ju riktigt bra och jag tror att hästarna har haft en toppendag!

Ha en bra kväll alla! Ska varva ned en stund till innan sovdags.