Har inte så mycket att säga mer än att Vilda mår bra och att jag fått tag i veterinären som kommer hit för att titta på den bråkande tanden och samtidigt vaccinera båda hästarna. Hon tyckte inte vi behövde åka in till hennes make hästtandläkaren då det är så mycket som kan spöka i en treårings mun att det säkert kan ordnas på plats eller inte ens är något som behöver behandlas.

Det blåser hårt här idag. Så någon ridtur har det inte blivit vilket jag hade tänkt. Har roat mig med att möblera om bloggen lite och funderat på hur jag skulle kunna göra den mer intressant och rolig både för mig själv och andra.

Bjuder på två dikter som jag skrev till boken Lågor men aldrig skickade in:

Mjukt

Något att luta sig mot.

Varmt

 Något att söka trygghet hos

Modershjärtat bultar bakom dovt, jämnt och sövande

Urföda

Näringsrikt anpassat

Sötma

Pickande barnahuvud hittar dit

Mättar, tröstar och bibehåller liv

Starkt ljus

Grönklätt

Varningssignal, hjärtat slår hårt och snabbt

Mörkt

Något stramar hårt

Tomt, tömt

Något fattas mig

Svullnaden sticker, svider och spänner

Saknaden

Livsviktigt och dödsbringande

Lever

Hittar ut och går vidare

Hyllat, sörjt och saknat

(c) Viveca Widell

..............

Snabba, flyktiga och oviktiga

Viktiga, officiella och stela

Varma, heta och sensuella

Möten

(c) Viveca Widell

Du rörde vid mitt hjärta

Allt mitt blev ditt

Du höll mitt hjärta hårt

Allt smått blev stort

Du tappade mitt hjärta

Allt mitt försvann

(c) Viveca Widell (not for reuse)

Ett leende, en knyck på nacken och ett skratt. Hjärtligt? Nej, inövat och falskt. Många timmar framför spegeln har gett resultat. En kram. Tar emot den. Kan välja att spela med.

Nej, jag går rakryggad ur det här.

Prat och skvaller, fabricerat ur missnöje. En perfekt yta som döljer rädslan. För vad? Att blotta sanningen. Den gör ont. Möter det onda. Min blick flackar, rädslan finns där. Kan välja att gå en annan väg.

Nej, jag går rakryggad ur det här.

Löften om att allt är bra, att inget har hänt. Allt är som vanligt. Ett skydd för dig, som ska skydda mig? Ett perfekt alibi. Kan välja att tro på det.

Nej, jag går rakryggad ur det här.

Sanningen är min väg, flera har försökt böja mig, sarga mig, försökt få mig med på deras väg. Min rygg har krökts, men rest sig upp. Ensam är stark. Huvudet bärs stolt och oförställt. Det finns inga men, eller kanske.

För jag, jag går rakryggad ur det här.

Det finns en del brister i texten(se nedan). Jag tycker själv att den kanske blev litet torr. Det var svårt att hålla sig till en A4 sida. En hel del har tagits bort från ursprungstexten och det som blev kvar kanske blev en aning platt. Kan hända skriver jag en helt ny text. Jag har i vilket fall fått öva mig och känner att jag kommit igång mer med skrivandet nu.

Jag ser att många varit inne på min blogg idag, passa gärna på att kommentera texten. Jag är glad för alla synpunkter. Ni kan också komma med förslag på tema för en ny text.

Nej nu ska jag fortsätta med det jag höll på med...

Ha en bra dag!

Här är mitt senaste alster. Jag kommer nog göra en del korrigeringar. Kom gärna med kommentarer om vad som kan göras bättre.

Parasiten

Till en början höll sig det potentiella värddjuret på avstånd från Parasiten. Från tidigare erfarenheter av människor med Parasitens karaktärsdrag hade hon lärt sig att det var säkrast så. Parasiten hade fullt sjå att uppvakta flera tänkbara värddjur som hon omgav sig med. Hon koketterade och spred sin inställsamma vänlighet över dem alla. Hon behövde deras erkännande och odelade uppmärksamhet för att få näring till sin själ. Varje motsägelse eller ifrågasättande besvarades med full eld av Parasiten.

Det potentiella värddjuret visste innerst inne att hon kommit för nära Parasiten. Hon hade bjudit in henne och om hon inte aktade sig så skulle hon snart ha henne alldeles innanför huden.

Det äldsta värddjuret hade alltid gjort sitt bästa för att Parasiten skulle överleva och så snart Parasiten knäppte med fingrarna gjorde hon som hon blev tillsagd. En dag valde hon dock att ge sin tid och omtänksamhet till en annan nära anhörig. Det dröjde inte länge innan Parasiten hade sagt upp bekantskapen med både den nära anhörige och Det äldsta värddjuret.

Hon beklagade sig för det potentiella värddjuret som nu insåg att det inte fanns någon återvändo. Van som hon var att ta hand om människor var det ju ingen större uppoffring. Hon låtsades inte om varningsklockorna som skrällde allt högre. Parasiten drog igång ett projekt som de skulle ha tillsammans. Det potentiella värddjuret som nu hade förvandlats till ett fullgott värddjur gav sig med stor iver och entusiasm in i detta. Nu hörde hon inte ens varningsklockorna längre. Hon kände inte att något växte innanför huden heller. De levde i symbios nu, Värddjuret och Parasiten.

De andra presumtiva värddjuren och Det äldsta värddjuret återvände snart till Parasiten. Hon hade den förmågan, att ge andra dåligt samvete. Hennes eget samvete var alltid fläckfritt. En kort tid av lugn infann sig och Värddjuret pustade ut. Ganska snart märkte hon dock att det blev allt svårare att tillfredställa Parasiten. Energin började tryta och i takt med detta ökade Parasitens krav. Små och till synes obetydliga saker blev viktiga för Parasiten. Värddjuret kämpade för att vara till lags. Hon var van att göra andra till viljes och brusade sällan upp. Parasiten tisslade och tasslade bakom ryggen på Värddjuret med de andra. Det kliade nu under huden på Värddjuret. Hon började riva sig så att skinnet blev rött och sårigt. Hjärtat slog dubbla slag allt oftare och hennes kropp blev tunnare för var dag.

Så plötsligt en dag blev Parasiten hysterisk över en bagatell. Värddjuret som nu hade fått nog, sade ifrån. Då Parasiten inte kunde hantera något mothugg övergav hon sitt värddjur omedelbart. Det sista hon sade till Värddjuret var -PARASIT!

Det var då det slog det nu före detta värddjuret att hon hade fungerat som en spegel för Parasitens jagsvaga personlighet. Med hjälp av henne och de andra hade Parasiten kunnat stå emot sin negativa självbild. Nu hade Parasiten ingen användning för henne längre och drog därför vidare till nya jaktmarker. Det före detta värddjuret slickade sina sår och kände hur hennes kropp och själ sakta återhämtade sig. Hon tänker inte så ofta på Parasiten längre, men då och då kan det klia lite i hennes läkta hud.

anm. Beware ...

Äntligen har jag kommit igång med mitt skrivande igen. Jag har hittat massor av matnyttiga länkar på nätet. Då jag jobbar bäst under press har jag besätmt mig för att gå en skrivarkurs i januari. Den är gratis och den kan nog ge mig lite deadlines att hålla, så jag blir färdig någon gång. Det är bra med skrivövningar också. Risken att köra fast och fastna i upprepningar blir då mindre.